Bärnsten – Havets Guld

Bärnstenen lockade tidigt min fascination. Tänk, ett stycke konserverat solsken, kanske med en inneslutning av en insekt!
Den Baltiska bärnsten som vi har glädjen att kunna finna vid våra sydsvenska kuster bildades för ca. 30-50 miljoner år sedan och anses ha sitt ursprung i diverse barrträds kåda.
Människan har på ett tidigt stadium fattat tycke för denna vackra och formbara sten. Bevisen är många för dess tidiga roll som handelsvara för bearbetning till smycken, spelpjäser och diverse andra föremål.

Men, det går alltså alldeles utmärkt att finna bärnsten på nära håll. Kuststräckan Åhus-Ravlunda är efter ostliga till sydostliga vindar, en god jaktmark. Som bonus får man massor av friskt luft och det gör gott för själen att vandra längs dessa fantastiska stränder.

Nu ska det i sanningens namn nämnas att det oftast inte rör sig om några större bitar eller volymer. Jag tycker att ”sockerbitar” är helt ok och mitt personliga rekord från ovan nämnda kuststräcka är av persikokärnas storlek. Färgen kan variera storligen från vitt-gult-whisky-rött-svart, ofta beroende på förekomsten av mikroskopiska luftbubblor.

Det kan vara knepigt att veta om det verkligen är bärnsten som man har hittat, men ett tillförlitligt knep är att i ett glas mätta en koksaltlösning. Bärnsten flyter eller svävar i denna lösning, medan övriga stenar, pilsnerglasbitar o.dyl. sjunker.
Man kan väl säga att en bärnsten känns lite mer som en plastbit när man känner eller knackar på den.

Den plats i Svea Rike som väl kan göra sig förtjänt av epitetet
”Bärnstens Eldorado” är Måkläppen vid Falsterbo fyr. Denna sandrevel sträcker sig ett antal kilometer ut i havet i en metkroksliknade form som ständigt omformas av vind och vågor.
Denna plats är reservat men med tillträde för allmänheten under tiden 1:e nov – 31:e jan. Dessa tidsangivelser bör man vara noga med att respektera. Att vistas på Måkläppen under andra tidpunkter lära vara mycket kostsamt. Dessutom kan dessa gränser ändras. Jag rekommenderar därför att den intresserade kollar upp aktuella regler och som alltid när man vistas i ett reservat, uppträder med hänsyn och försiktighet.

Att vandra på den flacka och ofta vindpinade kläppen är en stor naturupplevelse. Man får verkligen känslan av att vara på väg rakt ut i havet. Med lite tur kan man få se säl och diverse ovanliga fågelarter.

Till min stora lycka, fann jag vid mitt förra besök en bärnsten av hönsäggs storlek. Detta är inte på något vis i närheten av de rekordfynd som lokalen uppbringat, men kul ändå!
Tyvärr var den så oklar att det inte ens efter polering (med flytande bilvax ) gick att se om den innehöll någon inneslutning.
Jag fann även ett grovt ben som låg delvis blottat på grunt vatten.
Benet kändes tungt och mineraliserat. Det hade kapats på ett sådant sätt att man tydligt kan se vad som måste vara huggmärken. Det är nämligen så att Måkläppen var ett av de första områden på svensk mark som avisades när inlandsisen började att smälta för ca. 16 000 år sedan. Nomadiserande folkstammar vandrade in söderifrån då de följde jaktbyte som t.ex. ren. Man har funnit redskap tillverkade av renhorn på Måkläppen som daterats till äldsta stenåldern – Paleolitikum,
Ca. 9 400-13 000 år sedan och det är också ett faktum att man klöv de grövre benen för att komma åt den näringsrika märgen.

Tanken svindlar, men det är fullt möjligt att mitt fynd är rester från en måltid som åts för mycket, mycket länge sedan.

Vill på det bestämdaste rekommendera ett besök hos Leif Brost och hans Bärnstens Museum i Kämpinge. En stor upplevelse.
Att leta bärnsten är ett äventyr.

God jaktlycka.