Jag kommer aldrig att glömma den första fossila hajtanden som jag hittade. Märkligt nog var det inte i något kalkbrott utan överraskande nog i en sandlåda på en lekplats. Ungarna gungade och jag satt och petade i sanden, där fanns lite belemnitbitar och ostronfragment. Plötsligt finner jag en långsmal hajtand ( Anomotodon ) och strax en till. Intresset för paleontologin var vid detta tillfälle ganska nyväck.
Letar man fossil i Kristianstadskritan så behöver man oftast inte hålla på så värst länge förrän den första hajtanden trillar in. Hajarna hade goda tider i det skummande krithavet, deras tandbestyckning var omfattande och de genererade ersättningständer under hela sin livstid.
Forskaren Mikael Siverson omnämner i en sammanställning från 1993, fossila fynd från hela 63 olika arter av hajar och rockor. Makrillhajar, tjurhuvudshajar, pigghajar, tigerhajsvarianter och havsänglar samsas med rockor och ett flertal småvuxna bottenlevande arter.
Sällsynt, men ett flertal tänder har även insamlats från den formidabla Cretoxyrhina mantelli, störst och starkast med sina styva 6 meter.
Kanske var den inte så olik våra dagars Stora Vithaj.
En del hajtänder kan vara ytterst välbevarade och farligt vassa.
Jimmy sågade upp tummen en gång!
Tänderna på bilden är inte lackade eller preparerade.
